Kvinnorna, de osynliga kvinnorna!

Det sjöng från däcken, taktfast och bestämt, Shosh, shosh, shosh. Jag satt i lä i cykelsadeln bakom min mamma som hade en kropp som Venus från Willendorf. Som minst och enda flicka i en syskonskara på 6 barn var jag väldigt priviligierad. Det förstod jag långt senare när jag också insåg hur mycket arbete som mamma lagt ned på att hålla oss hela, rena och sunda. Sängkläder som skulle kokas, grönsaker odlas och kor mjölkas. Det fanns inga blöjor på den tiden, inga vitamintabletter eller barnkanaler. Min mamma tog mig alltid i försvar, till mina bröders förtret. Och måhända utnyttjade jag väl det nån gång... 

Och all hennes försorg i en skitstorm som är kvinnans hormonella system. Först när jag själv blev mamma till två barn (flickor!) insåg jag hur obegripligt komplicerat det är att vara närvarande och trygg samtidigt som man är mitt i en storm av oprovocerad ilska eller ledsenhet. Tusentals kvinnor får fortfarande antidepressiva medel förskrivna av läkare som inte har tillräcklig kunskap om hormonsvägningar. Och nog är det underligt att kvinnor som är nästan helt utslagna av smärta vissa dagar inte kan ta en dag ledigt? Och kvinnor ska också betala sina mensskydd, förutom då i Nya Zeeland som har insett att en av tolv flickor i skolan stannar hemma för att de inte har råd med bindor. 

Visst har det hänt otroligt mycket vad gäller kvinnors vardag och rättigheter. Samtidigt kan man inte blunda för att våld mot kvinnor är vardag även i Sverige. Det finns kvinnor som måste leva gömda. De kan inte visa sig öppet, kan inte finnas i öppna dataregister och måste lära sina barn att de inte kan bli fotograferade på öppen plats. De lever i fängelse utan galler. Under pandemin har också mäns våld mot kvinnor i nära relationer ökat. 

Innan våldet kommer förakt, förnedring och förminskande. Jag har alltid tyckt att det som ligger under ytan är svårare än det som sägs och görs öppet. Det är ju faktiskt möjligt att bemöta män (eller kvinnor för den delen) som slarvigt eller medvetet använder nedsättande begrepp och maktspråk. Det kräver ju träning att bli bra på det, tyvärr. Själv har jag läst på om härskartekniker och använt mina kvinnliga vänner att reflektera och få idéer på hur jag gör det snyggare nästa gång. 

Det som ligger under ytan påverkar oss på ett helt annat sätt. Visste du att kvinnor i fertil ålder inte tas med i kliniska studier för nya läkemedel? Helt enkelt för att det händer så mycket i en kvinnokropp som kan påverka utfallet av studien. Och att kollektivtrafiken planeras för att hantera transporter till och från ett lönearbete, inte för att hjälpa den stora andelen människor som arbetar med det oavlönade arbetet, som har helt andra resmönster. Det handlar om att vårt samhälle förminskar och diskriminerar kvinnors (andra genus än män) utrymme och säkerhet systematiskt. Inte av illvilja, utan av gammal vana. Det saknas helt enkelt könsuppdelad data för att ta beslut som i allra högsta grad påverkar din vardag, ett faktum som beskrivs väl i boken Osynliga kvinnor som borde vara obligatorisk läsning i samhällskunskapen. Och för alla som arbetar i vår bransch, där många lösningar baseras på datalager eller regler baserade på data. 

I denna värld av osynliga kvinnor, tänker jag att synliggörandet blir viktigt. Mars är ju sedan 1987 Womens History Month i USA, och Internationella kvinnodagen sedan 1910. För min del är de kvinnor som jag har nära det som ger mig mest. Jag inspireras såklart av tänkare och artister, men för den egna utvecklingen behöver jag en nära dialog med en kvinna.

Några av de kvinnor som påverkat mig och som jag vill passa på att hylla idag är:
Åsa Kramers Edlund -  för att du fick mig att se vad som är viktigt på riktigt.

Sonja Larsson - för ditt lekfulla och inbjudande sätt att ta dig an något nytt.

Darja Isaksson - för ditt rakbladsvassa och idoga fokus. 

Katarina Walter - för din träffsäkra humor och medkänsla.

Nevenka Silfverhielm - för din förmåga att se helhet och göra det till något görbart.

Cecilia Brunemark - för att du ser mig som den jag är.