Framtidens design är osynlig - SXSW

Söndagens mest minnesvärda talare var Amber Case, som kallar sig själv cyborgsantropolog. Hon talade i största salen, men ändå var det fullsatt så jag och många andra fick sitta i andra stora salar och se henne på videoskärm.

Hennes tes är att framtidens gränssnitt är osynliga. De märks inte, de finns inte, de bara ger oss det vi behöver. Ett exempel på det är platsbaserade tjänster som inte märks, men som automatiskt dyker upp när vi är på den plats vi kan behöva dem.

I USA har till exempel alla busshållplatser en kod som man kan SMS:a till ett visst nummer för att få vet när nästa buss går. Smart (fast det funkar inte med utländska mobiler, har jag märkt). Men tänk om vi istället fick en liten ping så fort vi kom till busshållplatsen med info om när bussen ska gå? Utan att behöva göra oss omaket att själva göra något för att beställa informationen?

Eller om du, när du är ny i en stad, automatiskt får alla wikipediaartiklar om det som finns omkring dig?

Case använde introducerade också begreppet "Calm technology". Med det menar hon teknik som "bara fungerar", och definierar det som:

• Handlingar som knappar
• Osynliga gränssnitt
• Triggerbaserade interaktioner.

Ett exempel var ett bälte som man knäpper runt magen som buzzar tyst, mot borr. När folk använde det blev effekten att de utvecklade någon form av sjätte sinne för åt vilket håll vädersträcken är. Tekniken skulle kunna användas i bilar, i stället för dagens GPS:r som pratar  med föraren, och visar en karta, kan det bara "buzza" när man ska svänga höger eller vänster.

Den lugna teknologien kan användas för att skapa osynliga knappar. Ett annat exempel är inom energibesparing. Tänk om ditt hus hemma kände av när du gick hemifrån, och automatiskt släckte alla lampor? Eller om de tändes, säg fem minuter innan du kom hem. (Det är ju mycket trevligare att komma hem till ett upplyst hus.) Med GPS:r i mobilerna kan vi göra allt detta idag, med RFID blir det ännu lättare.

Motsatsen skulle kunna sägas vara gränssnitt som lägger till onödigheter. Datormusen är ett exempel, en bra idé från början, men med tiden rätt omständlig.

"Doug Engelbert har också sagt att han trodde musen bara skulle finnas en kort tid", berättade Case.

Ett annat förhatligt exempel är bläddringsdesignen i en del e-böcker. Alltså animeringen av hur sidan rullas över, kanske med ljud på.

"Ibland glider till och med sidan tillbaka, bara för att efterlikna en pappersbok. Helt onödigt!"

Amber Case berättade den fantastiska historien om Steve Mann, dataforskaren som var först med "wearable computers". Hans drivkraft var att han ville inte behöva gå till datorn för att få göra det han ville, han ville att datorn skulle komma till honom, således fick han släpa med sig dig, monterad på kroppen.

Redan 1981 byggde han sin första version, som då vägde 80 kilo. Och han gjorde det inte bara för att testa, utan han levde med datorn på sig i flera år. Ganska imponerande. Idag har Steve Manns dator krympt till ett par glasögon med en laser som projicerar en bild på hans ena öga hela tiden.

Mann avskydde annonser, så han byggde en programvara som bytte ut alla reklambudskap som hans dataöga såg på stan och bytte ut det mot små trevliga meddelanden han fick från sin fru. En analog adblocker trettio år före sin tid.

 Slutsatsen är enkel: Den bästa teknologin är osynlig, den bara hjälper dig leva ditt liv.